ATT SE GUDS HANDLANDE 2004 04 04
Text: Luk 19:28-40

Stefan var motorintresserad. Han var också kristen. Gud hade sagt att han en dag skulle föra samman dessa två företeelser i Stefans liv, motorintresset och den kristna tron. Stefan visste inte hur det skulle ske. Det hade gått flera år nu, och minnet av Guds tilltal hade börjat blekna så smått. Men en sak hade Stefan gjort: han hade gjort i ordning en gammal fin bil med tanken att när det blev dags, då skulle denna bil användas. I väntan på den dagen förvarades bilen i ett garage och kördes inte alls utom en gång i månaden för att hålla allting i trim.
Den här dagen hade Stefan startat motorn. Bilen stod på garage-uppfarten och blänkte. Plötsligt fick Stefan se två ynglingar stanna vid bilen och det såg ut som om de tänkte stjäla den. Stefan sprang ut och skrek till dem och undrade vad dom höll på med. Svaret var oväntat: "Herren behöver den".
David Ben Judah var åsneuppfödare. Gud hade talat med honom om att en dag behöva en åsna och då skulle det vara en åsna som ingen hade ridit på. David Ben Judah såg till att alltid ha en sådan åsna hemma, oftast var det en ungåsna. En dag kom det två fattiga enkla grabbar och tog åsnan. David sprang ut och skrek: "Varför tar ni åsnan?" Svaret han fick var: "Herren behöver den."
Hur tror du att du hade reagerat? Det är inte självklart att vi släpper ifrån oss kära ägodelar och det är verkligen inte självklart att vi känner igen Herren i enkla vardagssituationer.
Kanske Gud har sagt något till dig för länge sedan, något om hur det skulle bli eller vad han skulle göra i ditt liv. Du hoppades och du väntade. Åren gick och du började glömma. Kanske har en omedveten besvikelse smugit sig in och du börjar känna att det är för sent.
Gud talade till mig för tjugosex år sedan. Jag har inte sett det gå i uppfyllelse ännu, och jag tänker på det ibland. Jag är inte riktigt lika entusiastisk idag som för tjugosex år sedan, men jag hoppas verkligen att jag ska känna igen Herren när och om han överraskar mig med sitt handlande.
Vad är det som avgör om man känner igen Herren eller inte när han kommer? Det kan förstås vara många olika saker. En utav dem är förstås att vi har lärt känna honom, att vi vet vem han är och att vi känner gudsrikets hemligheter. Den som umgås och lever med Jesus lär känna hans tankar och hans agerande. En annan sak som avgör om man känner igen honom är att man vill att det som sker ska ske - att man vill ställa sin ungåsna till hans förfogande, att man vill ge sig själv åt honom när han frågar efter oss.
Den här söndagen handlar om två saker: vägen till korset och lovsång till Herren Jesus. Idag fokuserar vi på Jesu väg till sitt kors, men tänker också på hur det är vår väg som han går. Jesus visste vad han skulle möta i Jerusalem, men hans kärlek till oss var större än rädslan för det han skulle möta. Han älskar med samma kärlek idag. När det gäller lovsången så kan man gott säga att han är värd allt vårt lov. Inte bara våra sånger utan hela livet som vi ställer till hans förfogande inklusive ungåsnor, bilar och allt som tänkas kan. Det är lovsång att säga "ske din vilja", det är lovsång att säga "ske med mig som du har sagt" och det är lovsång att släppa fram andra människor i tjänst för honom. David Ben Judah räckte inte över åsnan till Jesus, det fick de unga främlingarna göra.
Till sist: hur vi reagerar på en händelse eller en människas agerande beror inte på slumpen eller på omständigheterna. Det beror på vilket förhållningssätt - vilken attityd - vi väljer att ha. Vi kan inte rå för att det ena eller andra händer i och runt våra liv men vi kan råda över vad vi gör med det som händer. Står vi i Guds vilja redo att gå eller är vi uppfyllda av oss själva med oss själva i centrum?
Du väljer inte vad som händer men du väljer vad du gör med det. Ibland kan det innebära att vi släpper fram Jesus eller släpper in honom i våra liv i stället för att stänga ute honom.
Som Hebréerbrevets författare skriver: "Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv."

TILLBAKA