KALLELSE OCH IDENTITET 2004 06 20
Text: 5 Mos 7:6-8

Många människor i dagens Sverige mår dåligt därför att de tycker inte att de klarar av att leva upp till de förväntningar som de upplever att omgivningen har på dem. Vi lever i en kravfylld värld. Man ska kunna mycket och man ska arbeta mycket. Ofta värdesätts människor efter hur mycket de arbetar, och när pensionen kommer så förlorar de sitt värde i det här samhället.
Det här synsättet har vi tagit med oss in i religionens värld. Fråga vem som helst på gatan, så kommer de att förorda en religion eller ett religiöst beteende där man ska göra något konkret eller göra någon ritual för att bli godkänd.
Det här sättet att se på ett rättfärdigt eller godkänt liv har smugit sig in i kristenheten också. I liberala kretsar talar man mer om medmänsklighet, diakoni och världens orättvisor än om Jesus och vad han har gjort. Mig veterligt skapar det bara dåligt samvete hos oss om vi inte har den rätta grunden för vår tro.
Hur får vi vår identitet som kristna egentligen och när vi talar om kallelse, vad är det vi kallas till och vad är grunden för vår kallelse?
Stora frågor som ska belysas något i den här predikan, främst genom två bibelsammanhang.
Det första sammanhanget är från Gamla Testamentet. Gud ger sitt folk en lag att följa, de tio budorden. Om man har lärt sig dem från skolböckerna så har man antagligen sett att de består av ett antal "måsten" och ett antal "du får inte". Det är så de flesta människor utanför den kristna gemenskapen läser budorden. Det blir som om man håller buden så blir man godkänd av Gud. Inte konstigt att folk har dåligt samvete och inte känner sig godkända av Gud.
Ibland är det viktigt att läsa Ordet noga och se vad det verkligen står.
I 5 Mos 5:1 inleds ett sammanhang där det berättas hur de tio budorden når Israels folk genom Mose. "Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: Hör, Israel, de stadgar och förordningar som jag i dag framställer för er, och lär er dem och håll dem och gör efter dem.
Några verser längre fram ger Mose hälsningen från Gud:

"Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig."
Det börjar alltså inte med ett "måste" eller ett "du får inte". Det börjar med att Gud gör något. Han har gjort något. Det börjar alltid med Gud i det kristna livet. Grunden för vår kallelse och vår identitet som kristna är att Gud har gjort något. Sedan kan det få konsekvenser i att vi gör något, men det börjar alltid med Gud.
Nästa bibelsammanhang är från Titusbrevet i Nya Testamentet och handlar om vår frälsning. Paulus skriver: Tit 3:4-8 "Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara, räddade han oss - inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan därför att han är barmhärtig - och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden." Och lite längre fram: "Jag vill att du skall inskärpa detta, så att de som tror på Gud vinnlägger sig om att utföra goda gärningar."
Inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, nej, Gud gjorde något. Det är grunden, sedan kan vi göra goda gärningar.
Varför behöver en kristen aldrig ha dåligt samvete? Jo, därför att vår identitet inte ligger i vad vi gör eller inte gör, utan den ligger i vad vi är och vad Gud har gjort oss till.
Detta är mycket viktigt att tänka på i sitt vardagsliv. Resultatet av vår kristna gärning beror inte av vad vi har gjort utan av vilka vi är - barn till den högste Guden, lärjungar till honom som har all makt i himlen och på jorden.
Så när vi funderar över vad vi ska göra som enskilda eller som församling, så ska vi inte börja med att se oss omkring i världen för att utröna behoven. Vi ska börja med att söka Gud och hitta vår plats i förhållande till honom. Sedan, på hans uppdrag, söker vi oss ut i världen. Jesus lärde sina lärjungar hur dom skulle be. Den bönen började med Gud, fortsatte med Gud, gick vidare med Gud - och sedan ut i vardagen för att till slut återvända till Gud. Fader vår.
Kallelsen till Guds rike är rubriken för söndagen. Hur ser kallelsen ut? Till Israels folk sa Gud så här, från 5 Mos 7:6-8: "Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jorden. Inte därför att ni var större än alla andra folk var det som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ty ni är ju mindre än alla andra folk. Utan därför att Herren älskade er och ville hålla den ed som han hade svurit era fäder, förde Herren er ut med stark hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den egyptiske kungens, hand."
Tänk, vilken trygghet att veta vem man är och varför. Det är en enorm styrka i det. Jag är ett Guds barn. Jag är älskad av Gud. Jesus är min Herre och Frälsare och jag är hans. Med den insikten och vissheten blir allt möjligt, inget är förbjudet. Så låt oss våga vara dom vi är i Kristus. Det är den enda vägen som leder till målet.

TILLBAKA