ATT LYDA HERREN SOM KALEB 2004 09 12
Text: 4 Mos 14:20-25

Berättelsen om de två katolska prästerna
Lärjungarna sändes ut två och två, vi har också en kallelse att "gå ut".
Missionsbefallningen ges ett antal gånger i NT, men med olika formuleringar.

Storyn med overhead.

Att våga och ta risker för Herren. (En kyrka som ska vinna människor för Herren måste våga ta risker, Mark Mittelberg)
Vad ska styra vårt handlande, omständigheterna eller Gud?
Att stå i gapet - där Herren plundrar Helvetet. Evangelisation.
(Reinhard Bonnke, Plundra helvetet)

Lyda och följa - inte längta tillbaka. Man ska aldrig se sig tillbaka.

Kallelsen kan vara tidsbunden, och den kan vara exakt. Folket lyssnade inte så noga på Herren - han sa aldrig att de skulle dra upp till landet Kanaan. Ändå, när folket ångrade sin fega inställning, så drog de förhastade slutsatser och drog iväg. Följden blev förstås att de blev slagna och förskingrade av amalekiterna och kananéerna.

I Kaleb fanns en annan ande. Vilken då? Ordet ande ska inte överbetonas här. Det var ett annat "go" i Kaleb.

13:31: "Låt oss ändå dra ditupp och inta landet". Vad då "ändå"?
Mot mänskliga erfarenheter, mot mänskligt förnuft, mot känslorna och rädslan - men med Guds Ord som källa och stöd.

Man skulle kunna hålla en hel predikan över personen Kaleb. Idag nöjer vi oss med att säga:
Det finns en uppmaning, det finns en kallelse. Ingenting får hindra en församling från att gå på den kallelsen. Vi är inte för få, vi är inte för gamla, vi har inte för liten tro.
Frågan är om vi älskar Gud och våra medmänniskor så, att vi är beredda att ta risker för Guds skull och för deras skull. Vad kan vara viktigare än att följa Guds maningar
Men det är inte bara det att det finns hinder i vägen. Vi sätter själva upp hinder och binder oss själva vid omständigheterna.
Hur kan det ha blivit så ibland oss, att allt har stannat av? Är det Gud som har tagit sin hand ifrån den här kyrkan? Vill han inte se frälsta människor på Råå längre, eller beror det på oss att det ser ut som det gör, med en åldrande och krympande gemenskap?
I Upppenbarelseboken säger Herren till ett par av församlingarna:
Upp 2:3-5 Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull, och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.
Upp 3:1-3 Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.
Romarbrevet säger att vi är fria människor, att allt är möjligt och allt är tillåtet för den som tror. Ingen ska kunna skilja oss från Kristi kärlek och ingen ska kunna stoppa oss. Och det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.
Varför stannar vi då? Låt oss inte bejaka en kallelse som Gud inte har gett, och när det är för sent och Gud har gått vidare. Låt oss vara mitt i Guds vilja, i det välsignade tillståndet. Låt oss ta risker därför att vi älskar Gud, vi har ett uppdrag och vi gör allt för att uppfylla det uppdraget.

TILLBAKA