BÖNEKAMP ELLER FÖRNUFTETS KAMP? 2005 02 20

Text: Mk 9:14-32
Den kämpande tron. Man kan kämpa på många olika sätt. I texten idag möter vi två sorters kamp, och jag vill säga något om båda.
Dels kan vi läsa om lärjungarnas kamp. Det var en kamp om en pojkes hälsa, men det var också en kamp om att kunna göra Guds vilja i en specifik situation.
Vi kan också läsa om en pappas tro på Jesus, hur kan fick kämpa med fakta om tron - fakta som att Gud är allsmäktig, att Gud älskar mig, att Gud vill hela min son.
Jag börjar med den senare kampen, förnuftets kamp. Många människor är idag öppna för det övernaturliga och det andliga. Den s.k. New Age-rörelsen har bidragit till det, men också de religioner som har följt med vår invandring till Sverige. Dessa främmande influenser kan man anse vara negativa för vårt land som står i en kristen tradition, men influenserna kan också bli till en väckarklocka för oss. "Ja, visst, vi är ju ett kristet land, vi är ju kristna! Vad kan det betyda?" Här har den etablerade kyrkan en stor uppgift att fylla, att svara på frågan om vad det betyder att vi är ett kristet land.
Det känns dock inte som om dom här influenserna har gjort det lättare för människor att ta till sig Jesus och hans undergörande kraft. Man kan testa allt möjligt och ha egna teorier om andlighet, men Jesus är för många inget att ha. Man tror inte Jesus om ett under och man tror inte hans lärjungar om ett under. Frågan är om det är kyrkan som är ett hinder för människors tro.
En annan aspekt av detta med den kämpande tron är just att man kämpar i bön för något eller någon. I texten handlar det om en pojke som var besatt av en ande. Jag har varit med om en sådan situation, på en karismatisk konferens där det blev andliga konfrontationer. Jag var inte själv huvudaktör i sammanhanget men jag var med och bad för en man som blev alldeles galen och fradgan stod kring munnen på honom. Efter ett par timmar var han befriad och jag körde honom hem. Men det var en kamp, och jag var lite rädd och frågande.
Många av er har kämpat och kämpar kanske i bön för ett barn eller ett barnbarn. Någon har nöd för en arbetskamrats frälsning och kämpar i bön om var när hur man ska kunna göra något för arbetskamraten. Man kan kämpa mot Gud med alla sina frågetecken inför kristendomen och man kan kämpa med Gud när det gäller andra människors ve och väl.
En förlösande punkt i processen, som jag har erfarit, är när man upptäcker att det är Gud som frälser, inte vi. Det är Gud som helar, inte vi. Det är Gud som håller sina löften, vi kan inte hålla hans löften - vi kan bara tala om dom, presentera dom för människor och tro på dom. Ingen behöver kämpa själv. Det är förlösande att få lägga all kamp och kramp hos Jesus och låta honom ta hand om allt.
Det finns en annan slags kamp som jag tycker är allvarlig i kyrkan idag. Det aktualiseras hela tiden, att bön är nyckeln till väldigt mycket. I Sverige har bönen förlorat sin plats som något bland det viktigaste vi har att göra. Annat har fått träda fram och vi blir mindre fokuserade på det centrala i tron. Vi börjar kiva om saker och ting, kvinnliga präster, bibelsyn och annat. Det blir en helt annan slags trons kamp vi får kämpa.
Vi behöver lära oss att be på nytt. Jag talar nu dels om den enskilda bönen, den som vi är kallade att utföra i vår kammare. Men jag talar också om den gemensamma bönen, om bönemötet, om bön för sjuka, om bönekamp för vänners frälsning osv.
Vår kämpande tro kan mycket väl handla om att vi innerst inne vet hur vi borde leva som kristna, men vi är inte säkra på att vi vill och vi har dåligt samvete för att vi inte gör det. Så undviker vi problemet för att slippa konfronteras med det.
Men överallt i världen där evangeliet har framgång både med frälsning och med helande, så vittnar man om bönens centrala betydelse.
Jag är själv inget föredöme på området, men jag känner signalen och kallelsen från dagens text, förra söndagens text osv.
Jesus säger i texten att "den sorten kan bara drivas ut med bön". Jag undrar vad lärjungarna hade försökt att göra, som inte fungerade. Kanske dom försökte med olika tekniker. Dom hade ju fått makten att driva ut demoner (Mk 3:15). Förmodligen hade dom glömt att det är bara Gud som kan hela och det är bara Gud som kan frälsa. Makten som dom fick var inte en suverän makt, den var fortfarande underställd Jesus som ju har all makt i himmelen och på jorden.
Låt oss göra som Jesus säger till efesierna i Uppenbarelseboken:
Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Det fanns en tid när väckelsen var levande. Gud vill att det ska hända igen, fast på ett nytt sätt, anpassat till den här tidens människor. Var platsar du och jag in i det arbetet?

TILLBAKA